Män som misshanlar kvinnor och ibland också mördar dom!

Det har skrivits mycket om män som misshandlar kvinnor i Aftonbladet på ledarsidorna, om de ska ha vård eller inte? Om de kan botas med terapi eller om det inte går att bota dem? Svårt att veta, kanske är detta individuellt? En del kanske är mottagliga för terapin men en del inte, tror jag. Detta kan ju bero på hur pass svårt skadade de är känslomässigt. En del har lidit stor brist på kärlek och blivit både fysiskt och psykiskt misshandlade som små barn och detta sätter så stora spår att det kan vara svårt att bota dom. Men en del kanske inte har så stora skador känslomässigt utan kan botas med långvarig terapi. Förhoppningsvis?

Men det som är säkert är ju i varjefall att dessa män är farliga för kvinnor som lever tillsammans med dem. Ibland MYCKET farliga. Och kvinnor märker ofta detta ganska snart, men tror att deras kärlek till mannen ska bota honom och att han snart kommer att bli frisk av denna stora kärlek som ofta kvinnan känner och ger mannen. MEN TYVÄRR, så är det oftast inte. Och det tar så lång tid att bli botat av terapi så det är LIVSFARLIGT för kvinnan att leva med mannen tills dess. Så alla kvinnor som nu känner igen sitt förhållande i denna beskrivning ovan och känner sig rädd och osäker på sin man. GÅ NU! MEDANS TID FINNS! VÄNTA INTE!

Om ni inte vågar gå, sök hjälp från kvinnoorganisationer, gå till kvinnohus eller socialen, polis osv osv..Och har ni barn skynda er, barnen behöver sin mamma. Kanske kan ni inte stötta era barn om ni stannar, för då ligger ni er grav snart istället. Och då kanske barnen blir helt ensamma eftersom mannen då bli dömd till ett långt fängelsestraff. Detta är så fruktansvärt tragiskt för de små. Så alla kvinnor som känner sig osäkra och har magont ofta, tänk er noga för om det verkligen är värt att försöka ge mannen allt för att han ska bli hel som människa, när så mycket otäckt och hemskt kan hända med er själva under vägens gång. Ta det säkra före det osäkra och: GÅ NU!

DEBATTEN: Män som slår kvinnor kan inte förändras genom "insikt och samtalsterapi". Att förändra hatande och hotfulla mäns beteendemönster kräver år av psykoterapi och annan behandling, skriver dagens debattör.

Samtal och insikt botar inte män som slår kvinnor

Eva Rusz

Eva Rusz: Enbart en liten minoritet av misshandlarna kan förändras

Sverige är ett U-land vad gäller kompetens kring mekanismer bakom kvinnovåld. Det är dags att vi ser sanningen i vitögat. Vi måste hjälpa kvinnor att avlägsna sig från dessa män och inte övertala dem att förlåta och förstå sina våldsverkare.

Då en man en gång har ändrat sina tankar om en kvinna och hotar henne är det kört. Hatande och hotfulla män kommer inte att förändras genom insikter eller samtal. Det är enbart en liten minoritet av alla hatfulla män som kan förändras, om ens det.

Politiker, kyrkan, socialarbetare, polismyndigheter, jurister och domstolar måste skaffa sig mer kunskap kring hatets mekanismer. Det är förvånande lite experter inom psykiatrin som engagerar sig. Många svenska kvinnor är i dag lika utsatta som om de levde på stenåldern och landets kvinnojourer går på knäna.

Vissa experter som kvinnorna vänder sig till tror fortfarande på att dessa hatande och hotfulla män kan förändras genom samtal och insikter. Att man bör ge dem en chans till efter att de har hotat och slagit kvinnan. Skulle dessa män kunna bli känslomässigt intelligenta? Mitt svar är nej. Hatfulla män fungerar på stenåldersnivå. Hatande och hotfulla män besitter inte förmåga till självreflektion. De är experter på att rättfärdiga sina psykiska och fysiska angrepp.

Hat är en mänsklig egenskap som inte har försvunnit genom evolutionen, den baseras på en kraftfull känsla som kan ligga till grund för eliminering av andra. Vi är alla kapabla att bete oss både empatiskt och hatfullt, men de flesta lär sig att inte leva ut sitt hat. Ingen människa föds hatfull. Hatets känslomässiga utveckling startar då barnets behov av känslomässig närhet inte uppfylls. Upprepad försummelse skapar kaskader av starka känslor i hjärnan.

Saknad, övergivenhet, brist på kärlek och uppmärksamhet kan bli till vrede. Och vrede kan skapa beteenden. Hatet utvecklas hos barn som har blivit misshandlade psykiskt eller fysiskt. En bräcklig och oklar självbild kompenseras i vuxen ålder med en överskattad självbild. Där varje upplevt hot mot relationen och personen besvaras med utfall och hatfulla beteenden.

I familjer där föräldrar har uttryckt hat mot andra grupper av människor förmedlas en "vi och dom-känsla" som kan ligga till grund för hatfulla beteenden. Hatet kan triggas i gång i en relation när kvinnan har en avvikande åsikt, vill göra slut, vill förändra relationsbalansen. Männens syn på kvinnan blir svartvit, generaliserad och starkt negativt känslomässigt färgad.

Deras beslut att slå, hota eller döda är länkade till en för dem omedveten eller medveten känslomässig upplevelse. Dessa känslomässiga upplevelser sitter kvar som räfflor i männens hjärnor. De förändras inte genom samtal, eftersom det som hatet utgörs av är känslomässiga urspårningar sen förr. Och då känslorna blir starka eftersom männens självkänslor blir hotade så försvinner förnuftet helt. Intelligens, utbildning, social status har ingen betydelse.

Det kan ta år av psykoterapi och annan behandling innan förnuftet kan vinna över känslan. Och då har hundratals svenska kvinnor redan hunnit bli ihjälslagna. I den stund en man som säger sig älska en kvinna uttalar ett hot eller visar hot mot henne är det kört. Eftersom empatins inre kompass är borta.

Även om mannen på sikt inte vinner några fördelar av att ha ihjäl sin partner så anser han att han i handlingen har upphöjt sin egen självkänsla och status. Det är alltså inte en relation en hatande och hotfull man bryr sig om utan bilden av sig själv. EVA RUSZ

Nedan ännu en kvinna mördas av en man hon väl känner, troligen hennes fästman. Hon dog av skotten idag. Bara 17 år gammal. Fruktansvärt! Så onödigt! IGEN och IGEN händer detta!

• 

 
 
 
 

Experten: Vanligaste motivet är svartsjuka

17 kvinnor misshandlas till döds varje år.
Den absolut vanligaste ­orsaken: att de vill lämna ­sina män.

Mikael Rying är kriminolog på Mittuniversitet i Sundsvall och har ägnat de senaste 20 åren åt att forska kring dödligt våld i Sverige.
– När det handlar om män som dödar kvinnor är det ­vanligaste motivet svartsjuka. Det sker ofta i hastigt mod och i en sluten miljö där det inte finns vittnen som kan ingripa.

17 fall – varje år

I Sverige misshandlas i genomsnitt 17 kvinnor till döds varje år.
– I omkring hälften av de morden har det funnits hot om våld i relationen sedan ­tidigare. Man ska också komma ihåg att det inte är vilka Svenssons som helst som gör det här, i 90 procent av fallen har männen en psykisk ­störning och är socialt marginaliserade på många sätt, ­säger Mikael Rying.
– I 60 procent av fallen är orsaken att kvinnan vill lämna mannen. De allra flesta män klarar av en separation men inte alla.

Är tidigare dömd

Den 39-åriga kvinnan i Tyresö vars man misstänks för mord hade sökt hjälp upprepade gånger hos polis och kvinnojouren. Mannen är dömd för kvinnomisshandel av samma kvinna och han har även erkänt en misshandel från 2002.
Den kvinnojour som hon vänt sig till är en av de nio som tvingas stänga i sommar, på grund av resursbrist.
– Har en kvinna väl tagit ­steget och lyft luren är det förödande när det ­inte finns ­någon hjälp att få, säger Malin Olsson, vice ­ordförande i ROKS.

Nina Svanberg

 

DJURPLÅGARE KÄND KVINNA IFRÅN NORGE I JÄMTLAND

Nu jävlar, säger jag bara. Idag i Aftonbladet står det om en känd kvinna ifrån Norge som fått djurförbud där och flyttat till Sverige och nu misshandlar hundar här istället! Man mår så dåligt!
KAN INGEN STOPPA DENNA KVINNA!
HAR VI INGA LAGAR I SVERIGE FÖR SÅDANT!
Lars Likamaa lämnade sin hund hos kvinnan som han trodde skulle ta hand om hans Gizmo när han reste mycket, hon svarade på annonser som både han och Eva lade ut på BLOCKET!!!!
De lämnade båda sin Rottweiler där. Lars från Smedjebacken fick reda på att kvinnan var den hemska människan som hon var efter fem veckor. Då ringde han till polisen som naturligtvis svarar som vanligt, VI KAN INTE GÖRA NÅGOT!
Så han sa jag kommer att begå två brott de närmaste timmarna, trafikbrott körde som en galning till kvinnans hus och inbrott hos kvinnans välbevakade hus. Han lyckades få med sig sin hund och åkte direkt till veterinären, som konstaterade att Gizmo hade en kratig infektion i hela kroppen. Men Gizmo hade tur han överlevde helvetet.
Men Evas hund Rocky lyckades kvinnan ta dö på på 6 dagar. När Eva kom dit såg hon gigenom fönstret att kvinnan eldade på hunden som låg som halvdöd på golvet och sprutade in sprutor i honom 3 ggr. innan Eva lyckades stoppa kvinnan och få med sig hunden. De körde också till veterinären efter dessa sex dagar hade han: Akut hjärnhinneinflammation, akuta blödningar i njurarna. HAN DOG!!!

Båda har polisanmäld denna kvinna, men fortfarande har hon hand om en massa hundar!

VARNING VARNING, EN KVINNA I JÄMTLAND! NORSK! NÅGON BORDE VETA VEM HON ÄR! VARNA ALLA! HJÄLP DESSA STACKARS HUNDAR SOM HON HAR HAND OM! NU!

I Norde upptäckte myndigheterna 32 DÖDA HUNDAR på hennes gård, därav djurförbudet i Norge!

Jag blir så arg när jag läser en undersökning som publicerades i Karlskoga Tidingen igår. Där hade 1120 hundägare svarat YOUGOV på uppdrag av IF, på sina promenadvanor med sina hundar.
Det visade sig att det finns hundägare som inte alls förstår hundens behov av rörelse. Hela 17 procent av de tillfrågade går mindre än 30 minuter om dagen. Av dom var det 2% som inte går ut mer än 10 minuter om dagen med sin hund! SÅ HEMSKT!
De som inte kan bjuda sin hund på mer än så borde abslolut inte få ha hund överhuvudtaget och borde aldrig ha skaffat sig hund! VARFÖR de gjorde det är ju en gåta?
De borde skaffa en mjukishund eller ett akvarium istället, tycker Hans Rosenberg vid Svenska Kennelklubben! Och jag håller verkligen med honom.
Stackars djur, det är vanvård och tortyr för en hund att få hålla sig hela dagarna i princip och inte få sitt rörlsebehov tillfredställt ALLS!

Hundar kan läsa av vår vilja

Nu finns det bevis för vad många hundägare redan vet: Hunden förstår vad vi vill, inte genom vad vi säger utan HUR vi säger det och på vårt kroppsspråk. Den sociala förmågan liknar den hos små barn mellan 6 månader till 2 år, enligt en ungersk studie.
Forskarna bakom studien har undersökt hur hunden reagerar på människors vilja genom att låta hundarna se en vidieosekvens, där en person riktar blicken mot någon av de två identiska plastkrukorna. Syftet var då att få hunden titta på samma plastkruka. Detta visade sig vara överlägset lättare när personen ifråga först tittade rakt på hunden och hejade med glad och LJUS röst. Då följde hunden personens blick till en av krukorna. Detta fungerade sämre när personen undvek att titta på hunden utan direkt på krukorna istället. Samtidigt som den personen hälsade med DOV och låg röst.
Källa Current Biology

 

Skammen får honom att avstå kött

Av Joanna Rose ur F&F 2/2012.

Efter att ha närstuderat den amerikanska köttindustrin i boken Äta djur blev författaren Jonathan Safran Foer vegetarian. Han förklarade varför för Joanna Rose vid en träff i New York.

– Jag tar aldrig upp ämnet vid middagsbordet för det bäddar för bråk. Folk känner sig påhoppade, går i försvar och blir ofta aggressiva.
Nej, Jonathan Safran Foer är inte mannen på barrikaden. Med sin Äta djur ville han snarare föra ett samtal om vad det innebär att äta kött i dag.
I drygt tre år har han rest runt i USA, besökt uppfödare, slakterier och bönder, läst rapporter och vetenskapliga artiklar. Det blev en bok, lågmäld men envist resonerande om den moderna köttproduktionen. Välja får var och en göra själv.
– Det är klart att folk blir provocerade när du skärskådar deras mat vid middagsbordet. Fast just själva det faktum att de blir berörda visar att det faktiskt spelar roll var köttet på tallriken kommer ifrån. Att försöka låta bli att tänka på det skapar en inre konflikt hos var och en. För vi kan inte samtidigt veta hur djuren behandlas och äta dem.
Det blir ett alldeles för stort gap mellan vad man gör och hur man ser på sig själv som moralisk individ. Det handlar om självbilden, berättelsen om vilka vi är och vad vi står för.
Äta djur är Jonathan Safran Foers tredje bok, efter att han för nio år sedan seglade upp på den skönlitterära himlen med Allt är upplyst. Då var han 25 och korades till sin generations mest lovande författare; boken översattes till över trettio språk och sålde i miljoner exemplar.
Det är en fantasifull släkthistoria, en berättelse med förintelsen som nav, men som rör sig över tid och rum, ett sökande efter en värld av judiska shtetls som för länge sedan är försvunna under en resa i västra Ukraina som en gång i tiden var Polen.
Hans nästa bok Extremt högt & otroligt nära bearbetade i romanform sorgen och chocken som många upplevde efter attacken på World trade center. Världen efter katastrofen ses med nioårige Oskars ögon. Dennes försök att förstå visar på att vi alla blir som barn inför det svårförklarliga som hänt.
Så kommer denna faktaspäckade historia Äta djur med den dubbeltydiga titeln på engelska, Eating animals, som kan tolkas både som ’att äta djur’ och som ’djur som äter’. Det är skönlitterär journalistik, en lång essä om kött från alla möjliga vinklar.
Cirka 450 miljarder industriellt framställda landdjur slaktas årligen i världen, och författaren målar upp skrämmande bilder av den moderna djurhållningen, berättar hur djuren behandlas och slaktas, redogör för hur köttätande påverkar miljön och hälsan, och ger otäcka skildringar av köttindustrins blodiga inälvor. Redan för drygt hundra år sedan inspirerades Henry Ford av hur effektivt slakterierna hanterade djur på löpande band. De blev en förebild för hans bilfabriker där i stället för att stycka en gris bildelar sattes ihop.
Vi beställer sallad och te på det lokala kaféet i Park Slope i Brooklyn, där han bor runt hörnet i ett trevånings brownstone-hus, inte långt från Manhattan. Gatorna sluttar neråt från Prospect Park, därav namnet på området. Och borta vid horisonten tecknar skyskraporna den typiska New York-silhuetten mot vinterhimlen.
Men vi är långt från den hektiska staden; här är det lugnt, soligt och burget, även om ingenting tyder på att vi sitter till bords med en världsstjärna. I gympaskor och jeans och med en pojkaktig utstrålning ser Jonathan Safran Foer inte ens ut som den 34 år gamla tvåbarnsfar han numera är. Servitrisen är mer bekant med hans fru, berättar hon, och har läst hennes böcker. För liksom sin man, är även Nicole Krauss en bästsäljande författare sedan några år tillbaka.
Han är tunn och ganska allvarlig. Fast glimten i ögat märks också, och den pigga energi som fick Joyce Carol Oates, hans lärare i kreativt skrivande på Princeton, att skicka ett uppmuntrande brev till honom efter terminens slut.
För Jonathan Safran Foer började det vid en middag för länge sedan med en barnvakt, en svartklädd tonårstjej, som inte åt kött. Varför det?
”Vet inte du att kycklingen på din tallrik faktiskt har varit en kyckling?”
Det blev en uppenbarelse för nioårige Jonathan. Att sluta äta kött var det enda möjliga, tänkte han. Det föll så väl in i de övriga värderingar som han och hans familj delade: vi skadar inte varandra och vi skadar inte andra. Alltså dödar vi inte djur.
Fast Jonathan höll inte fast vid det särskilt länge, och bara då och då. När han i gymnasiet ville bli sedd och skapa sig en identitet, passade det bra att vara vegetarian.
– Och så kom jag närmare de kvinnliga djuraktivisternas bröst, berättar han med sin typiska självdistans.
Tills han själv skulle bli far för första gången. En dag kommer sonen att fråga om maten på tallriken. ”Återigen är allt möjligt”, skrev en vän till honom när sonen Sasha föddes. Nu kom alltså chansen att ändra på berättelserna om oss själva, och förbättra dem.
– Fast det började egentligen med att jag så konkret som möjligt ville få reda på vad kött är – hur det produceras, hur djuren behandlas, spelar det någon roll?
Det blev en bok med många svar. Men också många frågetecken. För fakta räcker inte tillräckligt långt, nakna fakta skapar inte mening, den skapas i berättandet. Om vi kan mäta smärta hos kycklingen är det säkert just smärta vi mäter? Lider kycklingen? Vad betyder det? Behöver den ha självmedvetande för att lida?
– Vi måste göra våra val även när svaren inte är fullständiga, när vi inte vet säkert. Det kommer vi aldrig att göra. Men det är bara vi människor som kan välja. Och grundmotivet för att äta djuren är detsamma som för att inte göra det – vi är inte de.
– Men något stämmer inte när folk försöker rättfärdiga köttätande, grubblar Jonathan Safran Foer.
– För varför omhuldar vi våra hundar och katter men skär halsen av kycklingen? Varför ska inte hundar få liknande behandling? Kycklingar kan göra många saker, men det är en sak de inte kan: förhandla med människor.
Han ser det paradoxala när tusentals tyskar dyrkade isbjörnen Knut på Berlin zoo, och samtidigt handlade Wurst der Knut strax bredvid. Förtjänar inte den minst lika smarta grisen vår respekt?
Det finns också en annan början till historien, bortom djurens värld. Den handlar om Jonathan Safran Foers mormor, i dag 93 år gamla Ethel Safran hemma i Washington. Det var vid köksbordet hos mormor som Jonathan fick lyssna på hennes historia. Med maten – den eviga kycklingen med morötter, hennes paradnummer, eller gefillte Fisch när det var helg – sög han även i sig hennes livsvisdom.
Före mormor är familjeträdet helt avkapat; släkten försvann i andra världskrigets förintelse av judar i Europa. Hon flydde österut, mot Sovjet dit många polsk-judiska kommunister som drömde om en bättre värld vände sig. Ständigt på flykt, med kroppen täckt av sår, en svältande människa i dödens skugga.
Men även mot slutet fanns det goda människor, berättade hon för sitt barnbarn. En rysk bonde bjöd henne på en bit kött.
”Så han räddade ditt liv?”
”Jag åt det inte, det var fläsk.”
”Är det för att det inte var kosher?”
”Javisst.”
”Inte ens för att rädda ditt liv?”
”Om ingenting betyder något, finns det ingenting att rädda.”
Orden ekar genom boken. Mormor överlevde, men inte till vilket pris som helst.
– Vad hon ville säga med sin historia var att du måste stå för dina värderingar också när det är svårt och farligt, till och med när du faktiskt riskerar ditt eget liv.
För Jonathan Safran Foer gällde det att med boken undersöka om den industriella köttproduktionen tvingar honom att överskrida den gräns som får honom att också förlora en del av sig själv.
– Men min relation till kött är inte som min mormors till kosher. Jag skulle nog tagit fläskbiten. Jag har ingen religiös strävan efter renhet utan ser mig själv som någon som äter så lite kött som möjligt, vilket för mig är noll.
Ingen säger väl emot att det vore bättre om vi åt mindre kött, det är sällan kontroversiellt för någon. Bättre för miljön, för oss och bättre för våra barn som ska ta över, menar han.
Vad sade hans mormor när han inte längre ville äta hennes middagsmat? Inte så mycket egentligen, erkänner han. Men nyligen för första gången frågade han henne om hon tror att djur kan känna smärta. Hon tittade upp som om han ställde den dummaste frågan i världen.
– Jag visste inte om hon ville säga – såklart de gör det, eller – såklart inte. Så sade hon – såklart gör de det, vem kan ärligt förneka något sånt?
Och så tillade hon: ”Jag vet att det vi gör mot dem är fruktansvärt, men jag är gammal nu och jag kommer inte att förändras. Jag säger inte att det jag gör är rätt, jag är helt enkel helt ärlig.”
– Jag älskar det här svaret, och jag respekterar det. Det jag inte har någon respekt för är när folk säger att de inte vill veta.
Nej, vi har plikten att få veta och lyxen att kunna välja. Jonathan Safran Foer tänker inte inbilla någon att valet är lätt. Svårast var det i början, men även i dag kan lockelsen kännas djupt.
– Det är en kamp varje dag. Den här sushirestaurangen – han pekar mot andra sidan gatan – den är grym, och jag saknar den faktiskt. Ibland blir jag sugen när jag känner lukten av grillad kyckling. Men inte så ofta numera.
För att inte nämna bilder som etsats fast i minnet av pappas grillfester i trädgården, familjesammankomsterna kring kalkonmiddagen på Thanksgiving, förutom mormors kyckling. Smaker och lukter flätar samman våra minnen, präglar oss som människor. Mat är ju mer än bara kalorier – den är gemenskap, familj, vanor, identitet och kultur. Måltider medför olika möten, historier som berättas, lärdomar att bära med sig. Därför tror Jonathan Safran Foer att var och en av oss kan göra skillnad: det går inte att låta bli att påverka och påverkas när vi möts vid matbordet.
Samtidigt upphör han inte att förvånas över hur irrationella våra matvanor är, hur vi låter något så flyktigt och så trendkänsligt som smaken avgöra. Varför ska smak, det grövsta av våra sinnen, undantas de etiska regler som gäller allt annat, frågar han sig i boken.
– När du inte kan ha allt, behöver du ge mer omsorg och glädjas mer åt det du har. Tanken att sätta gränser för dig själv är bra, inte bara för att det hjälper dig att gå i den riktning du valt, utan också, hur konstigt det än kan låta, för att begränsningar kan vara befriande.
Så berättar Jonathan om en kompis som nyligen blivit vegetarian, och som plötsligt upptäckte att hans matvanor är mycket rikare nu. I stället för de kanske bara fyra rätter han brukade välja förut, har han nu fått ett problem att lösa med många fler svar.
Men att äta kött är väl helt naturligt för människan?
– Vi glömmer att det som gör oss till människor är just att stå emot sådant som kan beskrivas som naturligt, som sexdriften, lusten att stjäla eller impulsen att slå till någon. Ingen klandras för att ha dessa känslor, men om du jämt levde ut dem så skulle du straffas. Att avstå är ofta mer naturligt än att låta impulserna styra.
Det är där vi skiljer oss från djuren. Evolutionen gav oss vår stora hjärna så att vi kan göra sådant som inga andra djur kan. Att motstå våra lustar med förnuftets hjälp innebär just att motstå naturen. Det är då vi är som mest mänskliga.Så talar vi om familjens hund, tiken George, en stor grand danois/pitbull/greyhound/ridgeback … upplockad från gatan.
Jonathan Safran Foer blev en entusiastisk husse, en överraskande förvandling för en som varit hundrädd så länge han minns. Mormor var också rädd för hundar, och mamma med. Men nu har han en kompis som han knappt kan förstå sig på. På vilket sätt är hunden din vän?
– Det bästa med en hund är att det inte finns något annat som är som en hund. Så är också vårt förhållande olikt alla andra förhållanden. Det är därför jag inte begriper mig på folk som köper kläder till sina hundar. För mig är det så att ju mer hunden är en hund desto högre sätter jag vår relation. Vi anstränger oss båda för att kommunicera, att förstå varandra över ett gap som i själva verket är omöjligt att överbrygga.
Men så hänvisar Jonathan Safran Foer till en essä av den franske filosofen Emmanuel Levinas. Den handlar om djur och människor, om att se och om att bli sedd.
Från den tid då Levinas tillsammans med andra franska judar var fånge i ett tyskt arbetsläger, en samling förödmjukade, slitna människoskuggor. En dag dök en hund upp i lägret, en byracka som fångarna döpte till Bobby. Bobby var med på morgonsamlingarna, och när den utmattade gråa folkhopen kom tillbaka från arbetet välkomnade han dem med glada hopp och skall.
Det var bara när han såg in i hundens ögon som Levinas åter kunde känna sig som en människa. Hur kan vi i dag se in i djurens ögon utan att skämmas?
Vi kanske kan hålla på att tiga och bedra oss själva, men inte så länge till, tror Jonathan Safran Foer. De flesta vet vad som ligger bakom maten på tallriken, menar han. Men vi väljer att blunda.
Frågan om våra matvanor irriterar för att vi känner skam, denna mäktiga och märkliga känsla som är ”minnets arbete mot glömskan”, skriver Jonathan Safran Foer i Äta djur. Vi skäms när vi söker omedelbar tillfredsställelse till priset av att försumma våra plikter gentemot omvärlden. Men skammen släpper inte greppet så lätt, den går inte att lura.
– Du vet, jag har två små barn, och tanken på att lämna över en utarmad värld till dem får mig att skämmas. Jag tror att just skammen blir den motor som i slutänden kommer att driva fram miljörörelsen.
Artikeln har tidigare publicerats i Modern Psykologi.

LÄS BOKEN: MATENS PRIS - Skriven av de prisbelönta Sveriges Radioreportrar Malin Olofsson och Daniel Öhman. Då får man en helt annan bild än den som presenteras av LRF och reklamen för mjölk och köttindustrin.
Kristina Forslund och andras farhågor om att merparten av alla djur kommer att få det sämre med den nya djurskyddslagen måste tas på största allvar. DJUREN LIDER och vi som bryr oss lider.
Hur länge ska de och vi som vill att de ska respekteras tvingas se deras lidande? JAG BARA UNDRAR? Vi måste protestera NU! Vi kan och får inte vänta!

SHIVA MISSHANDLADES TILL DÖDS

Läser idag om Shiva en tre månaders valp som totreterades tills döds av sin 22 - årige ägare, FY FAN, va ledsen jag blir. Jag gråter, men fortsätter att läsa ändå. Måste försöka förstå VARFÖR? Men jag förstår inte ett dugg istället. Mannen säger att han var ARG och mådde DÅLIGT och lät detta gå ut över en stackars Shiva som inte hade en chans att försvara sig. Hon dog en MYCKET plågsam död och hade svår ångest innan. Bara för att IDIOTEN lät sin ilska gå ut över en stackars oskyldig hund, för att det hände olyckor inne. Men detta berodde ju på att SHIVA INTE fick gå ut tillräckligt ofta, säger han samtidigt. Jag blir så UPPRÖRD, tårarna sprutar och jag blir förtvivlad. Vem sålde denna hund till en sådan OTÄCK  MÄNNISKA? Stackars den uppfödare, den måste ju verkligen också må otroligt dåligt. Det gäller för oss uppfödare att vara NOGA med vem man säljer till och HÅLLA kontakten sedan. MYCKET VIKTIGT! Höra och se efter så allt är okej!
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade varit den uppfödaren och fått reda på detta hemska?
Den här mannen fick BARA ETT ÅR OCH TRE MÅNADER? VARFÖR? Det längsta straffet just nu är 2 år varför fick han inte det åtminstonde? Han borde ha fått ett ännu längre straff egentligen, straffen måste höjas för djurplågeri NU!
GÅ MED I DJURENS RÄTT FÖRENING OCH KÄMPA FÖR DJUREN, NU! NI BEHÖVS: Djurens rätt 120 169 300
125 20 Älvsjö eller gå in på WWW.DJURENSRATT.SE