Var nere på kyrkogården idag och tände ljus för de anhöriga och satte på påskliljor. På kyrkogården har de en lund under en massa träd med bara naturliga stenar där namnen står på. Just där ligger det många unga människor begravda. En del har dött i sjukdomar en del har tagit livet av sig. Det känns alltid lite speciellt att gå där. Många av barnen kände jag ju igen när de levde och så dog de så unga, hemskt. Jag tänker mycket på deras anhöriga, deras mamma och pappa, det måste vara så fruktansvärt att mista ett barn mitt i livet. Det gör såå ont och det kommer man aldrig över, det vet jag. Om det är självmord blir det ju en massa samvetskval efteråt och man anklagar ofta sig själv för en massa saker.
Dessa relationer som får ett abrupt slut helt plötsligt mitt i livet har man så svårt att acceptera det är ofattbart. Relationen till sitt barn är ju så speciell. Den relationen kan aldrig dö och man är faktiskt beredd att dö för sitt barn om bara barnet får leva. Denna relation är så stark att den kan övervinna tilloch med döden, kan man säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar