
Jag läste idag i hundsporttidningen om Elisabeth Rhodin som fött upp hundar sedan 15 år tillbaka och är exteriördomare, innehar Örnbergets kennel även medlem i SKKs avelskommitte. Hon har förläst på Gästgiveri loftet i Flen om vad som är viktigt att tänka på i avel och uppfödning. Hon förordade följande faktorer i tur och ordning:
1. Mentalitet
2. Hälsa
3. Bruksegenskaper
4. Utställning
Hon menar att detta med utställningar gör att visst får vi vackra hundar men vi borde mer koncentrera oss på hundarnas mentalitet och hälsa istället! Utställningar kommer sist om vad som är viktigast i avel, säger hon.
Hurra, äntligen någon som sysslat med hundar i många år och verkligen kan sin sak efter 102 kullar.
Jag har alltid resonerat så och inte riktigt förstått mig på alla dessa utställningar land och rike runt, där hundar inte alltid kanske tycker det är så roligt att springa runt runt i en ring och att kuska omkring långa vägar ibland. Medans en del stortrivs, kanske ibland också sådana hundar som aldrig kommer ut annars, eller inte så ofta iallafall som de skulle vilja och behöva. Så får de plötsligt matte eller husses hela uppmärksamhet för en hel dag eller två, de stortrivs ju naturligtvis! För dom måste det vara underbart.
Men de flesta "vanliga" hundar kanske inte alltid tycker det är så roligt utan ganska så stimmigt och jobbigt, ofta är de slut efter en dags utställning. Många olika hundmöten och andra saker som man inte upplever i vardagen annars, som många gånger är ganska onaturliga för hunden.
När man sedan i februari i år såg de vanvårdade hundar på bilder i tidningen, det finns bilder och inlägg kvar längre tillbaka på min blogg, då jag skrev om detta: Djurplågeri 2/2-2010, titta gärna tillbaka på bloggen.
Där syns det tydligt på bilderna att väggarna är fulla av rosetter, fast oj så illa skötta hundarna var och deras miljö att vitas i var ju fruktansvärd. Men nog hade de hundarna fått medaljer ändå. Så vad kan man se på en utställning, inte mycket mer än det yttre egentligen och det säger även den här underbar Elisabeth Rhodin som själv är domare. Halleluja, kan det vara sant att någon är så klarögd?
Utställningar fyller ju visst många funktioner, men det är absolut inte det viktigaste inom avel och uppfödning, säger hon vidare. Läs gärna allt i Hundsport 5/2010 om Elisabeths föredrag, hon verkar mycket duktig, som sagt.
Idag står detta också samtidigt att läsa i Aftonblader:
Rottweiler bet sin ägare mycket svårt på en hundutställning
Kvinnan: Jag har djupa sår
TIMRÅ. Rottweilern gick till attack mot sin 31-åriga ägare som bets svårt. Åskådare grät och chockades.
– Kvinnan skrek hjälp, hjälp, han dödar, mig han dödar mig. Det var blodigt och fruktansvärt hemskt, säger ett vittne.
I går arrangerades en hundutställning utomhus med ca 200 djur i Timrå utanför Sundsvall. Bland annat fanns ett 30-tal rottweilers på plats. Stämningen var lättsam. Men när en kvinna arbetade med sin rottweiler gick något fel. Ett vittne på plats med sina barn, 9 och 4, berättar:
– Utseendet på hunden skulle bedömas av domaren när den plötsligt reagerade och bet tag i kvinnans arm. Den slet ner henne på marken och attackerade, attackerade och attackerade. Kvinnan skrek hjälp, hjälp, han dödar, mig han dödar mig. Man såg att hon var allvarligt skadad.
Blod framför barnen
– Det var blod och fruktansvärt hemskt, det värsta jag någonsin sett. Jag höll för ögonen på barnen och hade så ont i magen efteråt. Jag och flera andra var helt chockade och gick hem, säger vittnet.
Kvinnans man kom till undsättning och lyckades få loss den ursinniga rottweilern. Den skadade kvinnan är 31, kommer från Mellansverige och föder upp rottweilers. När Aftonbladet talar med henne ligger hon inskriven på Sundvalls sjukhus med dropp på grund av djupa bettskador. Hon mår psykiskt dåligt.
"Jag har ont nu"
– Jag har djupa sår och ont i handen och armen. Jag blir kvar här tills i morgon i alla fall.
Hunden som bet henne är fem år.
– Han kommer att avlivas, men jag och min man vet inte när. Han har aldrig gjort så här tidigare, något har hänt med honom. Det kan vara någon sorts sjukdom. Det är jättejobbigt eftersom det är min hund, suckar hon.
Kvinnan berättar att hon ändå kom relativt lindrigt undan.
– Det hade kunnat gå betydligt värre. Men min man hjälpte mig.
Arrangör: Oacceptabelt
Ulf Ankarberg är upprörd ordförande för arrangören, Timrå brukshundsklubb.
– Något sådant här har aldrig hänt tidigare här. Det är bedrövligt att en hund på 50 kilo kan göra så här helt oprovocerat. Det hade ju kunnat vara ett barn eller vem som helst.
– Vi kommer att rapportera den här händelsen till Svenska brukshundsklubben som oacceptabelt beteende, säger Ulf Ankarberg. Vilken mentalitet!