


Igårkväll tittade jag på skönhetstävlingar för småflickor från sex år upp till tonåren. Det var hemskt att följa två av flickorna som båda var nio år eftersom deras mammor gjorde detta till något så otroligt stort för dem. De fick en sådan press på sig och de fick också känslan av att de var snyggast och bäst eftersom de blev matade med det hela tiden av sina mödrar. Den ena mamman tog också med sig flickan till kyrkan där de var med sedan några år tillbaka, på nyttfödda kristna som mamman sa. Där fick hela församlingen be för att flickan skulle vinna, då flickan stod på scen med pastorn som berättade allt för församlingen. Vilken press.
Den andras flickans mamma levde enbart för sina barn och gick helhjärtat in för detta spektakel, som verkade få kosta hur mycket som helst.
Så följde vi även en liten flicka på sju år som hade haft det tufft i skolan och var ensam utan kompisar och som gjorde detta för att familjen skulle få det bättre ekonomiskt om hon vann, även där en press. Men hon och framför allt mamman var mycket mer ödmjuka i sin framtoning och tog detta mer på skoj.
Ingen av tjejerna vann eller fick något pris och för de två som helhjärtat hade gått in i detta, var det en KATASTROF både för flickorna, syskon och framför allt mamman. Men för den lilla flickan som var mer ödmjuk, var det ändå en framgång, för att hon vågade gå upp på scenen överhuvudtaget och göra sin grej. Hennes självförtroende växte något enormt av det och hon var jätteglad, mamman också.
Så där ser man vad olika vi tänker och tycker och kan ta ett nederlag, beroende på vad man har för förväntningar från början. Vi värderar saker så olika.
Jag kunde nästan känna en viss liknelse med hundutställningar faktiskt. Dels vad det gäller förväntningar på hunden ifråga och dels hur vi tacklar slutresultatet. Det är så roligt att kolla på folk som ställer ut sina hundar och höra vad de säger om sina egna hundar, andras hundar, mattar, hussar och domare. Det är SÅ olika. Även hur hårt de går in för detta, en del kammar nästan hunden fördärrvad innan den ska in. Så olika också hur vi kan tackla olika resultat. Om hunden förlorar då blir en del såå besvikna, ledsna och säger en massa dumt om allt och alla och ibland verkar hunden inget värd helt plötsligt Eller också så skyller de på domaren osv. Men en del är så nöjda med att bara fått varit med och tar det som en utflykt och familjefest mer och hunden är lika mycket värd även om den kom sist i sin ras.
Jag har till och med hört talas om sådana som avlivar sina friska, goa hundar när de är små om de inte är perfekta för utställningar och avel, då är hunden inget värd för dessa människor. HELT OTROLIGT! Man får verkligen hoppas att detta inte är sant, utan bara osanna rykten, men vem vet?
Ja, nu får vi väl hoppas att ingen av mammorna till flickorna som tävlade i skönhetstävlingen har sådana tankar bara, men vem vet?